En kollektiv resa
 

Efter 31 timmars resande med buss från St Pölten i Österrike till Karlstad via Wien – Prag – Berlin – Köpenhamn (och dessförinnan från Malmö till St Pölten med buss och tåg), gör jag reflektionen att jag tror att alla ni som semestrar med bil missar något: På dessa långa resor får man ofta nya perspektiv på tillvaron genom de ressällskap man föräras. Detta missar sannolikt bilresenären och i viss mån troligen även flygresenären, eftersom flygresan ofta är en kort affär.

Jag måste nämna några av mina resesällskap. Efter att ha hamnat ytterst mot gången i bussen från Köpenhamn till Berlin, bad jag om att få krångla mig in vid ett säte bredvid så att jag hamnade mot fönstret. Jag hamnade därvid bredvid en kosovoalbansk man boende i Berlin, som varit på besök hos bekanta i Göteborg. Efter att ha förklarat att han sökte en fru, fick jag i Berlin klargöra för honom att jag nog inte var den tilltänkta.

Efter en kopp kaffe och lite utforskning om vidare färd, tog jag ca fyra timmar senare en buss till Prag. På denna buss hamnade jag bredvid en bagare i Halle; en man i 35-årsåldern, som skulle hem till Ungern på tio dagars semester. Han saknade körkort och ville inte heller ha något, sa han, liksom inte heller någon fru (hans förra var tillräckligt) men resorna måste ha tagit 1/3 av hans semester!

Hans humor var enorm. Att det inte fanns vatten på toaletten, bekymrade honom inte: ”Jag har ju min öl!”, sa han. Man fick inte dricka öl på bussen, men han gjorde det ändå för att kunna somna, sa han. Han härstammade från en liten by, var kommunist och önskade att Ungern åter blev kommunistiskt, eftersom han menade att det nu finns mer fattigdom och en mycket större skiktning av samhället än under kommunisttiden.

I Dresden fick vi anledning att tala om Blitzen och kriget. I boken ”Min farfar var rasbiolog” av Eva F Dahlgren, som jag just höll på att läsa klart, återger författaren utdrag ur farfaderns dagbok, bl a: ”1944: 16 april: Under den gångna veckan ha öfver 28 tusen plan släppt öfver 20 tusen ton bomber öfver Tyskland. Ett obegripligt vanvett.” och, citat: ”I mars 1945 har han klistrat in ett tidningsklipp, som berättar att:’Tiotusentals invånare i Dresden ha efter de tre fruktansvärda bombardemangen den 14 och 15 februari bisatts i gravar utan att man kunnat identifiera dem. /…./ Flera tiotusen dödades omedelbart under ruinerna. Andra tusental dogo av syrebrist på den brinnande gatorna.’”

Vi hade f ö en trevlig resa med mycket prat och skratt, innan det var dags för mig att stiga av bussen och ta tåget från Prag – Breslau till Wien / St Pölten. Här sov jag mest, men lyckades få en billig biljett, tack vare att jag slog mig i lag med tre andra som skulle åka samma väg. Genom detta fick vi biljetten billigare; ju fler som reste tillsammans, desto billigare blev biljetten!

På återresan fick jag från Berlin till Köpenhamn en palestinier, bosatt i Berlin, och hans faster, bosatt i Köpenhamn, som medpassagerare. Båda härstammade från det palestinska flyktinglägret Nahr el Bared, som nu är helt sönderskjutet, och fastern hade just återkommit från ett besök hos sina släktingar och hon delgav via brorsonen intrycken därifrån.

Alla släktingar befinner sig i en skola under mycket svåra förhållanden och de har nu inget att komma hem till. Endast ett hus återstår enligt dem oskadat av vad som för några månader sedan var en stad på 30 tusen invånare. De har förlorat den lilla framtidstro de hade och brorsonens lösning på palestiniernas problem är för dem alla att lämna Libanon och bosätta sig i andra länder, då de i Libanon är förhindrade att få libanesiskt medborgarskap och från att ta många yrken. En av de första frågorna brorsonen ställde till mig var ”Är inte palestinierna människor som alla andra – har de inte samma rättigheter som andra människor?”

Vi hade långa och djupa diskussioner om Israel, Palestina, Hamas, Fatah, de islamistiska grupperna, palestiniernas sympatier, skiljaktigheter palestinierna emellan beroende på var de bor, skillnad i rättigheter och tillgång till t ex skola och sjukvård mellan palestinier i Syrien, Libanon och Jordanien, vilka som ligger bakom och stödjer olika grupper och aktioner i regionen. Jag tror att vi hade ett för oss alla meningsfullt meningsutbyte.

Tillbaka i Sverige hamnade jag så i bussen från Göteborg i samspråk med en svensk kille som varit på tre festivaler i Tyskland. Vi kom att tala om droger och han berättade att han nu klarat att vara helt drogfri i nio månader. Jag sa att jag blev glad över att höra att han klarat detta och önskade honom fortsatt lycka till med en kram.

Erfarenheter som dessa gör att jag tror på det kollektiva resandet och det inte bara ur miljösynpunkt.

Elisabeth Holmstrand Gustafsson